Den Blomstertid

Den blomstertid nu kommer med lust och fägring stor. Du nalkas, ljuva sommar, då gräs och gröda gror. Med blid och livlig värma till allt som varit dött, sig solens strålar närma, och allt blir återfött. De fagra blomsterängar och åkerns ädla säd, de rika örtesängar och lundens gröna träd, de skola oss påminna Guds godhets rikedom, att vi den nåd besinna som räcker året om. Man hörer fåglar sjunga med mångahanda ljud, skall icke då vår tunga lovsäga Herren Gud? Min själ, upphöj Guds ära, stäm upp din glädjesång till den som vill oss nära och fröjda på en gång! Du milde Jesu Kriste, Vår glädjesol och sköld, Ditt ljus och hägn ej briste, Uppvärm vårt sinnes köld. Giv kärlekseld i hjärta Men dämpa lustans brand; Vänd bort all sorg och smärta Med mild och mäktig hand. Du Sarons blomster sköna, Du lilja i grön dal, Ack, värdes själen kröna Med alla dygders tal. Av Sion må hon fuktas Med nådens dagg, att hon Förskönas och befruktas Som ros på Libanon. Välsigna årets gröda Och vattna du vårt land. Giv oss nödtorftig föda, Välsigna sjö och strand. Av himlen drype fetma, Bespisande vår jord, Och flöde nådens sötma Till oss av livets ord.